Åsbobergsgruvan

Åsbobergsgruvan är en del av Stribergsfältet i Bergslagen och har anor sedan 1500-talet. Det var dock inte förrän under 1800-talet som brytningen kom igång i större omfattning. Gruvan är 610 meter djup och det går fortfarande att komma ner till 200-metersnivån innan man möter vattenytan. En sådan expedition kräver dock kunskap och specialutrustning.

Det här är troligen det ursprungliga uppfordringsschaktet. Laven stod antagligen ungefär där bilden är tagen ifrån. De mjuka brottytorna avslöjar att de övre delarna av schakten är från den tid då man arbetade med tillmakning, dvs man spräckte berget genom att elda på det.

Det nya uppfordringsschaktet togs upp vid tiden för första världskrigets början. Här ser vi de två hundbanorna gå 600 meter ner i djupet. Det var rälsbanor med varsin vagn som drogs av en vajer från spelet i laven ovanför. Schaktet med hundbanorna är donlägigt, det går i vinkel för att följa malmkroppen.

När vagnarna kom upp lastades malmen över på andra vagnar som förde den vidare mot anrikningsverket.

Men innan malmen gick vidare skulle den vägas.

Efter vägningen rullade vagnarna med malmen iväg på rutschbanan (en sluttande järnväg). På vissa ställen känns passagerna lite osäkra.

Rutschbanan gick i en sänka innan den försvann in i en tunnel som nu kollapsat helt. Resterna av tunnelutfarten är knappt synliga och tittar man in är utrymmet inte ens krypbart.

Till Åsbobergsgruvan byggdes även en två kilometer lång linbana från Kung Karls schakt vid Kärrgruvan. Den användes för att transportera malm till anrikningsverket vid Åsbobergsgruvan. Nu finns dock bara vajrar kvar.

Från linbanekorgarna tömdes malmen i en malmficka av betong. Till malmfickan hörde en kross.

Den krossade malmen gick sedan via ett transportband till anrikningsverket. Av anrikningsverket finns idag inga spår.

Nere vid den gamla banvallen står resterna av ett våghus. Huset är det inte mycket kvar av, men vågen står kvar. Här vägdes järnvägsvagnarna som passerade på järnvägen utanför.

Bland gruvhålen står resterna av dynamithuset kvar nere i sin skyddsgrop.

Bortsett från några husgrunder, diverse varphögar och gruvhål finns annars inte så mycket kvar. 1958 lades gruvdriften ned.

Ett transformatorhus är den enda hela byggnaden som finns kvar. Den används dock idag av en bilverkstad.

Källa: Informationen kommer huvudsakligen från bergsbruk.se. En närboende på hundpromenad har också bidragit med värdefull information. Emellertid är alla samband inte helt tydliga varför jag med glädje tar emot korrigeringar och tillägg. 

Skulle också gärna vilja veta om passagen mellan rutschbanan och gamla schaktet är ok att ta sig igenom utan utrustning.

Skulle dessutom vilja ha svar på detta: Rutschbanan var ju enkelspårig. Var det bara en vagn som gick fram och tillbaka? Och hur kom vagnarna tillbaka till schaktet? Gick någon och knuffade upp den för hand? Fanns det någon sorts lok? Kan det var så att tiden det tog för de två hundarna/vagnarna att gå ner, lastas gå upp, och tömmas var så pass lång att en vagn på rutschbanan hann både fram och tillbaka mellan deras ankomster till omlastningen? Eller fyllde man ett gäng vagnar och tog sedan paus en tid medan de tömdes? Någon kunnig därute som vet?

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *