Heby – mellan Uppsala och Sala – var en gång en riktig tegelmetropol, centralort i ett område med omfattande tegeltillverkning. Leran i Hebytrakten lämpade sig särskilt väl för tunt tegel, sådant som används i takpannor och rörledningar, till skillnad från murtegel som de flesta andra tegelbruk i landet producerade. Men 1980 tog tegelepoken slut.
Leran och skogen var naturliga förutsättningar för tegeltillverkning, liksom ett lantbrukssamhälle där man måste hitta flera olika utkomster. Det fanns också en stor rörlig arbetskraft i regionen.
Luffarna kunde utgöra en stor del av arbetskraften. Bruket på bilden nedan var ett typiskt luffarbruk.
Men det var inte förrän järnvägsutbyggnaden tog fart mot slutet av 1800-talet som den sista pusselbiten lades. Plötsligt hamnade Heby i ett nät av järnvägar som möjliggjorde att material lätt kunde förflyttas samtidigt som det blev lätt att transportera de färdiga produkterna till dess marknader i städerna. Man blev heller inte årstidsberoende på samma sätt som vid båttransporter.
I Hebytrakterna fanns också några driftiga industriägare som hade såväl kontakter utanför regionen som kunskap om hur man skulle sälja. Här fanns också riskvilligt kapital.
Tegelbruken byggdes oftast i kombination med såg och kvarn. Kvarnen och sågen byggdes då först.
Kulmen nåddes under 50-talet, då lär varannan svensk takpanna ha kommit från den här regionen. Men efter det gick det utför. Marknaden för taktegel var mättad, nya byggmaterial och byggmetoder hade tillkommit och industrin hade inte nämnvärt förnyats.
Miljonprogrammet gav branschen en sista andningspaus, men sedan kollapsade den. I Hebytrakten, där man höll ut längst, tog det slut 1980.
Få rester finns idag kvar. Tegelbruken byggdes oftast av trä och det var legio att de brann ner då och då. När branschen kollapsade revs de sista eller brändes ned. Tegelbruket på bilden nedan sägs en gång ha varit Nordens högsta industribyggnad i trä, totalt åtta våningar Byggnaden har helt enkelt fått kollapsa och är nu möjligen Nordens största brädhög.
Sammanlagt hade 24 tegelbruk varit verksamma i regionen under 1900-talet. Nu finns ett enda tegelbruk kvar, i Vittinge. Där har man lyckats hänga med när det gäller tillverkningsmetoder och marknadsanpassning och där tillverkas fortfarande taktegel.
För den som vill veta mer rekommenderas Olle Nilsons bok ”Tegelriket” varifrån också de flesta uppgifterna är hämtade.
Mycket trevlig sida om tegel.
Vi har bildat något som vi kallar ”Tegelakademin” här nere i Svedala.
Vi är några stycken som brinner för tegel och dess historia. Vi är ett par stycken som har arbetat på Åbjörn andersons mek. verkstad på tegelavdelningen. Vi har sålt många reservdelar till Heby tegelbruk under 1960-talet då vi arbetade där.
Vi skall titta på era bilder när vi träffas någon gång. de är både konstnärligt vackra och berättar samtidigt en del av historien. Tråkigt nog finns det bara enfärgad röd tegel numera som ser hemsk ut. När man ser all utsmyckning som man gjorde förr blir man litet ledsen till mods att man nu för tiden snålar in på det estetiska.
mvh
Bertil Lundahl
Tegelälskare
Hej, vad roligt att du uppskattar bilderna! Det är nog tyvärr bara en tidsfråga innan de här byggnaderna också försvinner helt, de är ju inte i ett sådant skick något av dem att de går att rädda för eftervärlden. Men man känner ändå en fläkt av historien när man besöker de här platserna. Skulle du vilja veta mer om tegeltillverkningen i just det här området kan jag verkligen rekommendera boken ”Tegelriket”, den finns att köpa över nätet.