Nuclear Reactor R1
På femtiotalet levde drömmen om atomkraften. Kärnenergi sågs som den framtida energikällan och man hade inte ännu bestämt sig för om Sverige skulle skaffa egna kärnvapen eller ej. Under centrala Stockholm byggdes Sveriges första kärnreaktor.
During the fifties the dream of nuclear power lived strong. Nuclear energy was seen as a the future energy source and Sweden had still not made a decision whether to manufacture nuclear weapons or not. Under central Stockholm the first Swedish nuclear reactor was built.
Cirka 30 meter under KTH (Kungliga Tekniska högskolan) i centrala Stockholm ligger platsen för Sveriges första kärnreaktor, R1.
Around 30 metres under KTH (Royal Institute of Technology) in central Stockholm is the site for the first nuclear reactor in Sweden, R1.
30 meter motsvarar ungefär 12 våningar. Det finns en hiss, men det är mer intressant att ta sig ner via trapphuset.
30 metres is about 12 floors. There is an elevator, but the stairway is more exciting.
30 meter motsvarar ungefär 12 våningar. Det finns en hiss, men det är mer intressant att ta sig ner via trapphuset.
Mitt i reaktorhallen stod den numera nedmonterade reaktorn. Vid ena kortväggen finns tre våningar små rum, ”svalbon”.
The reactor was placed in the middle of the reactor hall. At the short end of the hall are three stories with small rooms.
De var kontorsrum för forskarna som arbetade med reaktorn. Forskningen var främst inriktad på civila ändamål. Om och i vilken omfattning forskning även bedrevs för militära ändamål är ännu inte känt, men det var inte förrän 1968 som Sverige faktiskt bestämde sig för att inte skaffa egna kärnvapen.
These were office rooms for the researchers working with the reactor. It is still not known if any of the research was for military purposes, but it was not until 1968 that Sweden actually decided not to manufacture nuclear weapons.
Längs taket löper traversen ”Hvilan” som användes när tyngre saker behövde flyttas i hallen.
The old traverse ”Hvilan” (”The Rest”) still runs along the ceiling, once used to move heavy objects around the hall.
Reaktorn blev kritisk 1954, dvs gick för ”egen maskin”. Att en kärnreaktor skulle ligga så centralt i en stad bekymrade inte särskilt många, man ansåg att närheten till de som skulle använda sig av reaktorn var viktigare.
The reactor went critical, ”ran by itself”, 1954. Having a nuclear reactor under a major city was not a big issue in those days. Being close to its users was regarded as more important.
Mitt i hallen stod alltså reaktorn. Här finns nu bara ett stort hål kvar efter nedmontering och sanering.
The reactor was situated in the middle of the hall. All that is left after dismantling and sanitation is a big hole.
Reaktorn användes framför allt för forskning men utnyttjades även av sjukvården. Bland annat fanns en plats direkt under reaktorn där man kunde genomföra bestrålning av patienter för sjukvårdens räkning (dock ej utrymmet på bilden).
The reactor was primarily used for research but was also used in health care. Among other things, a treatment room was situated straight under the reactor where patients could receive radiation (this is not the room shown in the picture though).
Reaktorn utvecklade mot slutet en effekt på 1 MW men eftersom det var en experimentreaktor utnyttjades inte den alstrade energin till någonting.
Towards the end the reactor produced 1 MW of energy. As it was an experimental reactor the energy produced was not used.
Det innebar att man var tvungen att kyla bort all den energi som alstrades.
This means that all the energy produced had to be cooled off.
Reaktorn kyldes med vatten och via värmeväxlare avleddes värmen genom en skorsten uppe på ytan.
The reactor was cooled with water and via heat exchangers the heat was lead up through a chimney pipe.
Numera finns bara enstaka rester kvar av de gamla kyl- och ventilationssystemen.
Only occasional bits and pieces of the cooling and ventilation system are left.
Efter 16 års bruk ställdes reaktorn av 1970. Forskningen flyttades till Studsvik. En första ”produktionsreaktor” hade också byggts i Ågesta utanför Stockholm.
After running for 16 years the reactor was shut down in 1970. Research was moved to a reactor in Studsvik. A ”production reactor” had also been built in Ågesta in the outskirts of Stockholm.
Ytterligare 12 år senare, 1982, monterades reaktorn ned. Byggnaden tömdes på utrustning.
In 1982, twelwe years later, the reactor was dismantled. Most of the equipment was removed from the building.
Kärnbränslet togs till Sellafield för upparbetning.
The uranium was taken to Sellafield for processing.
Själva reaktorn togs till Forsmarks slutförvar för lågaktivt avfall.
The reactor was taken to the Forsmark storage for low level waste.
Fortfarande finns spår kvar av allvaret i verksamheten.
Traces remain of the seriousness of the activities.
Ett par år efter nedmonteringen av reaktorn mättes radioaktiviteten och byggnaden kunde friklassas. Det karakteristiska koordinatsystemet som syns i hela byggnaden är en rest från dessa mätningar. R1 blev då också den första reaktor i Sverige som nedmonterats och den första reaktorbyggnad som friklassats med avseende på radioaktiv strålning.
A couple of years after the reactor was dismantled, radioactivity was measured and the building was classed as safe. The characteristic coordinate system seen all over the building was drawn up during the measurements. R1 then also became the first reactor in Sweden to be dismantled and the first reactor building to be classed as safe.
Sedan stod utrymmena oanvända i flera år.
After that, the building was left unused for several years.
Lokalerna förföll allt mer.
The rooms started to decay.
Efter nedmonteringen stod byggnaden i princip oanvänd till 1998 då den i liten skala började användas för olika kulturella aktiviteter av mer experimentell karaktär. Idag används hallen som en experimentscen, där bl a operaföreställingar genomförts.
Ett nu pågående projekt i reaktorhallen är återuppbyggnaden av en gammal biograforgel. Orgeln är från biografen Skandia på Drottninggatan i Stockholm, och stod under många år nedmonterad och bortglömd på Stockholms Stadshus vind.
After the dismantling, the building was basically left to its destiny until 1998 when it started to be used for experimental cultural activities. Today it is being used as an experimental stage for different performers.
An ongoing project is the reconstruction of an old theatre (cinema) organ that was found packed away in an attic of the City Hall for many years.
Mer om R1 finns att läsa på http://www.r1.kth.se/
More information about R1 can be found at http://www.r1.kth.se/
Det finns också en del information och länkar på Wikipedia, http://sv.wikipedia.org/wiki/R1_(reaktor)
Information can also be found in Wikipedia. Unfortunately the English version is very poor so a Google Translate version of the Swedish page is probably better: http://translate.google.se/translate?sl=sv&tl=en&js=n&prev=_t&hl=sv&ie=UTF-8&layout=2&eotf=1&u=http%3A%2F%2Fsv.wikipedia.org%2Fwiki%2FR1_%28reaktor%29
Några musikvideor med scener från reaktorhallen:
Some music videos containing scenes from the reactor hall
Finns det någon merit bakom den där ”joniserande strålning” skylten?
Jag såg den också när jag var där och kikade in genom luckan till rummet.
Blev lite fundersam om det var en riktig skylt eller ett montage men vågade ej chansa på den.
Vore roligt att veta vilka nivåer av radioaktivitet som faktiskt finns i byggnaden.
Tyvärr äger jag ingen egen mätutrustning, så jag kunde inte kolla när jag var där.
Man har mätt radioaktiviteten i byggnaden ordentligt, det är det rutnätet använts till – så man inte missar någon yta. Enligt uppgift är bakgrundsstrålningen på ytan högre än strålningen i reaktorhallen. Men när det begav sig så var nog skylten relevant.