I början av 1600-talet huserade Stureätten på den här gården. Sedan dess har både en greve och en riddare bott här med sina familjer.  Men mot slutet av 1800-talet gick gården in i en helt annan och livligare tillvaro. Då blev den gästgiveri och skjutshåll, en plats för resande på den svenska  landsbygden att ta igen sig på innan man fortsatte sin resa med förhoppningsvis utvilade hästar.

Huvudbyggnaden med det välvda taket är från 1700-talet men vinkelbyggnaden kom till när gården omvandlades till gästgiveri 1888. Byggnaden har kvar mycket av sin karaktär av gammalt gästgiveri då uppställningsplatserna för hästar fortfarande finns kvar längs ena husväggen.

Men medan vi går in och tar en titt på insidan kanske en kort sammanfattning av  gästgiveriverksamhetens historia kan vara av intresse?

Under medeltiden och dessförinnan fanns det varken matställen eller någon form av ordnad logi längs vägarna.  Kungarna hade sällan fasta slott utan reste mycket, och när de ville övernatta och äta tog de helt sonika in hos närmaste bonde som var skyldig att bistå kungen med vad denne önskade.

Även om kungen var den enda som hade absolut rätt att göra detta missbrukades systemet av såväl adel som tjänstemän och kyrkans män. Trots försök att via lagar och olika former av ”legitimation” stävja missbruket så hjälpte det föga. Bönderna kunde sällan läsa och bedöma skriftliga dokument och besökarna kunde ta till både hot och vapenvåld.

1615 ålades alla häradshövdingar att se till att gästgiverier anordnades med 1,5-2 mils avstånd. I praktiken var det fortfarande bönderna som stod för hästar, skjuts, mat och husrum.

Genom gästgivarordningen 1649 blev bönderna befriade från tvånget att ordna hästskjuts. Gästgiverierna som anordnades var dock snarast att betrakta som skjutshåll än regelrätta gästgiverier. Det var fortfarande böndernas hästar som användes, och för mat och husrum var det böndernas stugor som gällde. Men med gästgiveriförordningen 1743 ålades gästgivarna även att tillhandahålla mat och husrum.

Och med 1878 års skjutsstadga befriades bönderna slutligen från att tillhandahålla hästar till resande. Gästgiverierna blev nu helt självständiga inrättningnar och ett entrepenadsystem inrättades.  Presumtiva gästgivare fick ge bud på att driva gästgiveri, det lägsta budet antogs och gästgivaren fick sedan en klumpsumma för att driva gästgiveriet.

Det fanns tydligt stadgat vad ett gästgiveri skulle tillhandahålla. Enligt vissa  uppgifter skulle man  här  tillhandahålla ”8 goda hästar, 2 vagnar, 4 kärror 6 slädar och 8 sadlar”.

Gästgiveristadgan avskaffades 1933, men då hade det här gästgiveriet redan lagts ned. I och med att nya transportsätt tillkom försvann behovet av att regelbundet under resan byta hästar, vilket ju var gästgiveriernas ursprungliga funktion.

Enligt uppgift upphörde det här gästgiveriet när järnvägen kom till området, men gamla museibilder antyder att det fanns verksamhet här  även några år efter det. Vad byggnaden sedan använts till är oklart, men uppenbarligen har den varit övergiven under många år.