Nej, spökslottet är inget spökslott även om det sägs att det hittats spår av ockulta lekar i källaren. I själva verket var det bostad för tyska tjänstemän som arbetade vid det järnbruk som en gång fanns här. För här låg under 150 år regionens största industri.  Det är svårt att tro när man idag besöker platsen då nästan ingenting finns kvar.

Den industriella utvecklingen startade i och med att en stångjärnssmedja byggdes här vid mitten av 1700-talet. Platsen låg inte i de etablerade bruksområdena, och  man hade inledningsvis inte de styrande och folket på sin sida. Men driftiga patroner och affärsmän kämpade för att verksamheten skulle komma till stånd. Cirka 50 år senare byggdes även en masugn här och ett fullständigt bruk var då etablerat.

Verksamheten utvecklades vidare, med lantbruk, såg och kvarnar och ett flertal gruvor i grannskapet. Herrgårdsbyggnaden – som är den enda byggnad förutom ”spökslottet” som fortfarande finns kvar –  stod klar en bit in på 1800-talet.

Det var tufft nog för ett litet järnbruk utanför de stora bruksområdena att klara sig, och under senare delen av 1800-talet slog bruksdöden till. Nya industriella metoder hade utvecklats i England, och för att kunna hänga med i konkurrensen krävdes stora investeringar och ofta samgåenden. Men vid det här bruket hävdade man envist sin självständighet och gjorde omfattande investeringar. Ekonomin blev dock allt mer ansträngd, och på 1870-talet blev man tvungna att leta nytt kapital. Det var då tyskarna kom in i bilden.

I Tyskland fanns det riskvilligt kapital, och tyskarna var intresserade av Sveriges malmtillgångar. Snart var bruket i tysk ägo.

Tyskarna hade stora planer. Bruket skulle bli storindustri. Stambanan höll på att byggas och skulle passera några kilometer ifrån bruket, och vid den bestämde man sig för att bygga ett stålverk. Man byggde även en egen järnväg mellan bruket och stålverket. Bruket bekostade dessutom byggandet av ett stationshus vid stambanan. Vid bruket byggdes en särskild byggnad för de tyska tjänstemännen, ”spökslottet” (som egentligen kallades något annat) på bilden, med 16 rum, fyra kök och två vindskupor. Man byggde även en skola.

När stålverket invigdes medverkade t o m svenska kungen, man ville visa vilken omfattande satsning det var. Men redan när tyskarna tog över bruket hade konjunkturen i världen förändrats till det sämre. Den planerade storindustrin led av dålig avkastning och 1887 gick bolaget i likvidation. Flera hundra personer miste sin försörjning. I ”spökslottet” flyttade  de tyska tjänstemännen ut och svenska arbetarfamiljer och en del av bolagets fattighjon in.

Allt eftersom försvann brukets byggnader, de förföll eller revs. Kvar blev herrgårdsbyggnaden och ”spökslottet”. Stålverket monterades ned och utrustningen såldes ut eller skrotades. Där brukets egna järnväg gick går numera en landsväg. Men vid stambanan kan man fortfarande se rester av murverk från det gamla stålverket på en industrivägg.

Då det finns så få spår av den gamla verksamheten är den nog rätt okänd även bland lokalbefolkningen. Det som då och då dyker upp i diskussioner är en mycket färgstark och festglad brukspatron från första halvan av 1800-talet. Ibland påstås ”spökslottet” vara ett jaktslott från den tiden, men det stämmer alltså inte utan det är av senare datum.

Uppgifterna kommer främst från en bok utgiven av den lokala hembygdsföreningen. Platsen är anonymiserad med hänsyn till de närboende.